Ibland är allting svårt. Ibland är det mesta svårt. Ibland är endel svårt. Sällan är inget svårt. Så känner jag i alla fall.
Det är inte sällan omgivningen får mig att tvivla. JAG, som redan är en tvivlare, behöver inte det.
Frågor om hur det ska gå med ett barn till, hur det ska gå med barn & fyra hundar, "glada" tillrop om hur tätt barnen kommer.
Jag behöver ha stöd. Jag är inte så stark som jag antar omgivningen tror. För inte ifrågasätter man nån som man uppfattar som svag? Det är elakt i så fall.
Jag har en yta av "det löser sig". Vad ska jag säga? Bryta ihop & beklaga mig? Häva ur mig allt jag tänker? Tror inte det skulle möta mycket annat än "Själv göra, själv ha".
Jag tänker mycket som inte ens mina närmaste vet. Saker jag inte vill att någon ska få veta.
Jag menar, om de tvivlar, vad gör inte jag?
Det är jag, vi, som ska reda ut ett liv med två barn & fyra hundar. Inte omgivningen. Som för all del har rätt att tycka, men helst inte i min närhet.
Säg i stället,"vad duktiga ni är som reder ut det", eller "vill du hjälp med något".
När jag ser det underbara, aktiva trollet härhemma är det klart jag funderar på hur 17 vi ska ha tid med en liten. Men jag försöker tänka att andra har klarat det före mig.
Andra som inte har de resurser vi har, bara av att ha varandra.
Jag skriver av mig här. Jag vill inte bli ifrågasatt här OCKSÅ. Därmed inte sagt att man inte får undra eller fråga hur det är.