Slut i rutan, för nu.

Lite dåligt med energi för tillfället. Alldeles för lite energi för att lägga den här, tyvärr.
Återkommer när orken finns.

Smäll efter smäll.

I lördags var vi glada.
I söndags ville Leia inte äta & när vi kollade temp låg den på 39,3 grader. Inte bra för en nybliven mamma. Efter kontakt med veterinär både på dan & kvällen bestämde vi oss för att stanna hemma eftersom hon mådde bra för övrigt. Måndag förmiddag blev det ett besök på Kalmar Djursjuhus där blodprover visade att hon har nån infektion eller inflammation i kroppen & hon blev insatt på antibiotika & febernedsättande.
Detta innebar att valparna behöver vänjas av snarast för att undvika att medicinen går över till dem.
Sedan i söndags kväll har vi flera gånger om dagen gett dem välling & färskfoder som är mjukt & passar dem.

Idag var det dax för återbesök med Tisma. Det visar sig att bogleden hoppat ur led igen & nu finns inget annat att göra än att operera. Det innebär att vi måste åka massa mil för att lämna henne till stället där de kan utföra operationen, lika många mil för att hämta hem henne några dagar senare & sedan har vi flera veckors burvila & försiktig rehabiltering i flera månader innan hon, förhoppningsvis, är helt frisk igen.

Hur fan orkar vi detta???
JAG orkar inte med alla dessa motgångar, det räcker nu. Vad har vi gjort för att allt ska hända just oss, just nu?
Jag är nånstans rädd att detta är straffet för att vi tog bort kissen för ett tag sedan.

Alla skador & sjukdomar & valpar ska ju tas omhand & medicineras & betalas på samma gång som resten av livet förväntas rulla på. Barnens rutiner & mående, jobb o s v.
Bara för Tisma har vi 8 tider att passa för mat & medicin varje dag. För Leia tre. För valparna 4-5.

Dygnet har bara 24 timmar. Jag har bara ett hjärta. Det är tungt nu, riktigt tungt.

Idag är vi GLADA!

Jag fick mess från Alliz uppfödare på dan idag. De är i Salzburg på Världsutställningen för hundar & har Alliz med sig. Hon vann sin klass & blev juniorvärldsvinnare!!! SÅ himla kul, det behövde vi verkligen.

Världens finaste Alliz, nu har hon titeln JWW-12 :-D

Familjebild

I helgen var jag & hälsade på hos Alliz uppfödare. Det var inofficiell utställning på lördagen, då blev Alliz fjärde bästa tik. På söndagen var det viltspårkurs så nu ska vi ta tag i den träningen. Alliz är kvar hos dem, för i morgon åker Birgitta, Amanda & några hundar till Salzburg till världsutställningen för hundar & Alliz ska med dit.

Här är en bild på Linus (Alliz pappa), Rut (syster), Alliz & hennes mamma.

Nu sitter vi här igen.

Tisma har skadat sig, igen. Det är nästan exakt fyra år sedan hon skadade sig väldigt illa. I söndags var det dax igen, fast det andra benet.
Bogleden hoppade ur led. Jag var på väg hem från Gräfsnäs där jag varit lördag till söndag när Fredde ringde & sa att hon skadat sig. Han fick åka direkt till Läckeby Djursjukhus där man konstaterade att den hoppat ur led. På måndagen lyckades en ortopedspecialist lägga benet till rätta igen & det verkar som att senor & ligament runt leden som gick sönder förra gången klarat sig denna gång. Det gjorde att hon slapp operation, just  nu i alla fall. Har vi tur hoppar den inte ur led igen, men det kräver några veckors strikt vila i bur & bara ut i koppel för att kissa o s v.
Vi har haft det såhär förut, när hon var skadad förra gången. Skillnaden är att då hade vi inga barn & det var lite lugnare här i huset. Då hade hon oxå bandage som höll benet stilla & det har hon inte nu. Veterinären sa att när benet inte används tappar man snabbt muskelstyrka & den behöver hon för att hålla benet kvar på plats. Dom har såklart rätt, men det hade känts "säkrare" om ett bandage hade hindrat benet från att kunna hoppa ur led igen.
 Hoppas verkligen vi lyckas med detta.
Nånstans i mitt hjärta orkar jag inte riktigt med detta. Varför händer allt på samma gång? Jag vill bara gå och dra täcket över huvudet och sova tills allt jobbigt är avklarat. Går det?

Ett steg fram.

Och ett tillbaka, ungefär.
Idag har en man varit & kollat på min "gamla" bil & han ringde sen & sa att han vill köpa den. Inte förrän i slutet av veckan men jag hoppas VERKLIGEN att det blir av, det vore ett bekymmer mindre.
Lite senare var jag i stallet & fick veta att tjejen som mockar m m åt PM tre dagar i veckan inte kommer fortsätta med det efter denna månaden. Jaha, ett nytt bekymmer liksom.
Jag hinner verkligen inte vara i stallet fler dagar än jag är nu, och jag antar att detsamma gäller Stina.
Vad gör vi nu?

Lite flyt hade inte skadat, om man säger så.

Vad ska man säga.

Nu har det gått nästan en vecka sen jag bloggade sist. Igen.
Gänget i valplådan växer & verkar må väl. Tänk, i morgon är de en vecka redan!

För övrigt har veckan bestått av inskolning med Caspian, han var utan oss på dagis torsdag & fredag f m så nu är han redo att börja "på riktigt" på måndag.
Jag har jobbat första natten på några veckor så nu återgår tillvaron till det mera normala för oss, förutom att Fredde är sjukskriven då.

Tyvärr är jag lite låg & trött men jag hoppas det går över. Det beror delvis på ekonomin, delvis på min dåliga självdisciplin & därmed efterföljande "ångest" eller vad man ska säga. Jag MÅSTE ta tag i vikten igen, och alla dåliga vanor, men jag orkar inte just nu. Misslyckad, det är mitt mellannamn.
God natt.