Smäll efter smäll.

I lördags var vi glada.
I söndags ville Leia inte äta & när vi kollade temp låg den på 39,3 grader. Inte bra för en nybliven mamma. Efter kontakt med veterinär både på dan & kvällen bestämde vi oss för att stanna hemma eftersom hon mådde bra för övrigt. Måndag förmiddag blev det ett besök på Kalmar Djursjuhus där blodprover visade att hon har nån infektion eller inflammation i kroppen & hon blev insatt på antibiotika & febernedsättande.
Detta innebar att valparna behöver vänjas av snarast för att undvika att medicinen går över till dem.
Sedan i söndags kväll har vi flera gånger om dagen gett dem välling & färskfoder som är mjukt & passar dem.

Idag var det dax för återbesök med Tisma. Det visar sig att bogleden hoppat ur led igen & nu finns inget annat att göra än att operera. Det innebär att vi måste åka massa mil för att lämna henne till stället där de kan utföra operationen, lika många mil för att hämta hem henne några dagar senare & sedan har vi flera veckors burvila & försiktig rehabiltering i flera månader innan hon, förhoppningsvis, är helt frisk igen.

Hur fan orkar vi detta???
JAG orkar inte med alla dessa motgångar, det räcker nu. Vad har vi gjort för att allt ska hända just oss, just nu?
Jag är nånstans rädd att detta är straffet för att vi tog bort kissen för ett tag sedan.

Alla skador & sjukdomar & valpar ska ju tas omhand & medicineras & betalas på samma gång som resten av livet förväntas rulla på. Barnens rutiner & mående, jobb o s v.
Bara för Tisma har vi 8 tider att passa för mat & medicin varje dag. För Leia tre. För valparna 4-5.

Dygnet har bara 24 timmar. Jag har bara ett hjärta. Det är tungt nu, riktigt tungt.