Nu sitter vi här igen.

Tisma har skadat sig, igen. Det är nästan exakt fyra år sedan hon skadade sig väldigt illa. I söndags var det dax igen, fast det andra benet.
Bogleden hoppade ur led. Jag var på väg hem från Gräfsnäs där jag varit lördag till söndag när Fredde ringde & sa att hon skadat sig. Han fick åka direkt till Läckeby Djursjukhus där man konstaterade att den hoppat ur led. På måndagen lyckades en ortopedspecialist lägga benet till rätta igen & det verkar som att senor & ligament runt leden som gick sönder förra gången klarat sig denna gång. Det gjorde att hon slapp operation, just  nu i alla fall. Har vi tur hoppar den inte ur led igen, men det kräver några veckors strikt vila i bur & bara ut i koppel för att kissa o s v.
Vi har haft det såhär förut, när hon var skadad förra gången. Skillnaden är att då hade vi inga barn & det var lite lugnare här i huset. Då hade hon oxå bandage som höll benet stilla & det har hon inte nu. Veterinären sa att när benet inte används tappar man snabbt muskelstyrka & den behöver hon för att hålla benet kvar på plats. Dom har såklart rätt, men det hade känts "säkrare" om ett bandage hade hindrat benet från att kunna hoppa ur led igen.
 Hoppas verkligen vi lyckas med detta.
Nånstans i mitt hjärta orkar jag inte riktigt med detta. Varför händer allt på samma gång? Jag vill bara gå och dra täcket över huvudet och sova tills allt jobbigt är avklarat. Går det?