Jag har tänkt

Vissa dagar är man på tänkarhumör. Det som snurrat lite i huvudet var det där med jämlikhet. Och då menar jag inte bara med hushållsarbete, utan hela livet.

Med vänner finns det en sorts jämlikhet, fast inte vad gäller pengar eller så. Jag tänker på engagemang, på hur mycket, eller lite, energi man lägger ner på vänskapen. Har ett par stycken runt mig där man undrar om det ALLTID ska vara en & samma som som hör av sig, försöker hitta tid att träffas o s v. Eller ska man tolka det som att det inte finns så mycket intresse för vänskapen längre?
Det är klart att det kan gå upp & ner i hur mycket man träffas, eller vem som hör av sig mest. Det beror ju på tid & mående. Men om det ALLTID är så, i åratal? Börjar bli lite trött på att vara den som ringer eller åker förbi, när det inte någon gång, eller åtminstone väldigt sällan, sker på den andras initiativ. Fast det kanske bara är jag som upplever det så.
Pratade med min pappa om det en gång. Han sa att de har också några såna i sin omgivning, och att man kanske får vara den "aktiva" om man vill ha kvar vännen. Vissa får ju aldrig tummen ur på nåt vis.
Men nu är jag i läget där jag inte heller orkar & har tid att höra av mig, så hur blir det nu då? Ingen kontakt förrän jag tar tag i det igen kan jag gissa. Man känner sig lite efterhängsen ibland, fast jag tror inte jag uppfattas så. Eller hoppas inte det åtminstone!
Tror jag ska "dra mig tillbaka" & låta den andra parten höra av sig. För det gör de nog, fast det lär ta sin tid. Kanske värt att fundera över djupet & intresset för sån vänskap?