Har varit på begravning idag. En vän till mina föräldrar gick bort nyligen, bara 65 år gammal.
En stor, bullrig karl med ett skrockande skratt i det stora skägget. En sån där vuxen som man som barn tyckte var rolig. Han ställde upp som häst när vi lekte & han hade ofta hål i strumporna så stortån stack ut :-)
Den första i det gäng med vänner som mina föräldrar (och ofta jag oxå) träffar vid nyår, midsommar & kräftskivor.
Begravningen var borglig men trots det väldigt fin. Eller trots det ska jag väl inte säga. Men på nåt vis betyder kyrkan något för mig. Nog om det.
Mycket personlig med musik av Eric Clapton, Johnny Cash & Frank Sinatra.
We´ll meet again
I don´t know where, I don´t know when
But I know we´ll meet again, some sunny day
Keep smiling through, just like you always do
til the blue sky drive the dark clouds, far away
and will you please say hello to the folks that I know
tell them that I wont be long
and they´ll be happy to know that as you saw me go
I was singing this song
We´ll meet again
I don´t know where, I don´t know when
but I do know that we´ll meet again, some sunny day
(Johnny Cash, We´ll meet again)
Tankarna blev så mycket större än just där & då. På familj,nära & kära. Om något händer dem.
Tårarna rinner när jag tänker på det. Klart man vet att det inte varar för evigt.
Men att tänka tanken gör för ont. Tårarna rinner igen. Fan fan fan.
4 år sedan
2 kommentarer:
Nu gråter jag också!
Dessutom fick han den där stortån som stack ut ur strumpan målad med nagellack..
Ush vad jag ångrar att jag inte tog mej ner till begravningen...
Livet kommer en så nära inpå när man ska ta sig igenom sånt här. Man får sig verkligen en tankeställare, att man borde vara tacksam för varje stund man har tillsammans. Och hur mycket man än föreställer sig, så vet man ändå inte hur det känns den dagen då det kommer ännu närmare inpå. Ta vara på alla minnen, dem kan ingen ta ifrån er. Ta hand om er. Kramis
Skicka en kommentar