Vår i luften!

Ja det är det verkligen nu. Körsbärsträdet här hemma står i blom & det har varit 20 grader i ett par dagar nu. Inte så mycket sol men sköööönt ändå.

Idag har Anna T varit här. Hon ska ha bebis om ett par veckor så det blev såklart mycket sånt snack. Om innan, under & efter, om hur det var & är. Och massa tips förstås ;-)
Det ska bli jättespännande att se deras lillplutt så småningom.

I söndags var vi på utställning i Nybro, Tisma & Leia var anmälda.
Lååång väntan innan det var vår tur, och då kom ändå jag & Colin senare än de andra phaléneägarna eftersom han skulle sova & äta först.
Leia var anmäld i valpklass 6-9 månader. Hennes sista i valpklass, nu är det juniorklass som gäller. Hon blev BIR i sin klass & fick HP. Kritiken blev; " 9 mån, feminin tik med vackert huvud & uttryck. Välansatta öron. Vacker hals. Vällagd skuldra & överarm. Bra över- och underlinje. Tillräckligt vinklad bak. Bra svansansättning. Rör sig med bra steg från alla håll. Bra päls. Trevligt temperament".
Hon skötte sig bra, svansen var uppe & hon verkade opåverkad av omgivningen. Bra träning hur som helst! I valpfinalen (6-9 mån) klarade vi första gallringen & blev placerade som BIS-reserv (femma)! Mycket nöjda således :-)
Tisma var anmäld i öppenklass & blev där BIR & fick HP & gick till gruppfinal. Där blev vi utslagna men är ändå nöjda. Kritiken blev; "2årig feminin tik. Vackert huvud & uttryck. Vacker hals. Välvinklad fram & bak. Välkroppad. Rör sig med mycket bra steg från alla håll. Bra päls. Trevligt temperament." Domare för dagen var Susanne Thunström.

Det hände dock nåt tråkigt under utställningen. (Linda, sluta läsa HÄR!)
En flicka i skolåldern lekte med familjens hund, en prazsky krysarik, vid agilityhindren. Plötsligt skrek hunden, länge länge. Flickan hade ramlat & landat på hunden. När ägaren kom & bar på den pekade ena frambenet åt fel håll, helt klart brutet. De åkte såklart iväg & jag vet inte hur det gick.
Det påminde SÅ mycket om när Tisma skadade sig att jag fick ont i magen & blev kallsvettig. Inte för att hennes skada uppstod på det sättet eller att det var samma skada. Men skriket, det kommer jag aldrig glömma. Usch jag börjar gråta när jag tänker på det.
Bestämde mig genast att alltid försöka komma ihåg hur mycket mina djur betyder för mig,även om man svär ibland när det är dåligt väder eller dom inte gör som jag vill. De är ju mina hjärtebarn, allihop!