Nu känner jag sådär igen.

Att jag vill säga upp mig. Fast inte här hemma denna gången. Utan från oengagerade vänner. Jag har sagt det förut, kommer säkert säga det igen. Ska man inte vara två som anstränger sig?
Med ett antal av mina vänner händer det INGENTING om inte jag ser till att ta tag i det. Vi hörs inte, träffas inte, och vad händer med vänskapen då? Den döööööör....

Vad ska man göra åt det då?
Säga till, på riktigt, att man skiter i det? Bara glida iväg i periferin? Eller spela med för att inte förlora dem?
Just nu är jag inte i fas med det sista alternativet. Får se vilket av de andra två det blir.
Jag tror dessvärre att det inte är många av dem som läser här, annars hade jag ju redan fått fram budskapet.
Eller är det jag som ställer för höga krav på mina vänner? Typ att man ska höras oftare än var tredje månad. Vi pratar ju alltså inte om bekanta, utan om dem jag upplåter mitt hem, ger min tid & öppnar mitt hjärta för.
JA jag är en "givare". Men i perioder måste jag ju faktiskt få vara den som tar.
Jag VILL finnas där om någon behöver, även om det är mitt i natten. Jag FINNS där faktiskt.
Vem gör det för mig? På riktigt? Just nu är dom lätträknade.
Handlar det om att det är smidigt att få min tid (vilket det faktiskt, från min sida, inte är längre men jag gör det SJÄLVKLART ändå) i dåliga tider, men inte själv ställa upp "in good times"?
I så fall är vi ute på djupt vatten. Då pratar vi egoism & det är ingen egenskap jag vill ha hos mina vänner.
Tänk efter, hur beter just DU dig? Inte bara mot mig, utan mot andra vänner.
Ge & ta gott folk, det är allt jag begär.