MEN som tiden går!

Ok, en vecka sen jag skrev nåt. Vart 17 har den tagit vägen?
Efter några sanslöst trötta dagar känns det lite bättre nu. Om det beror på vila eller järntabletter låter jag vara osagt.
Hur som helst. Veckan som gått har innehållit endel jobb så här långt och mer blir det. Var tredje vecka jobbar jag minst 5 nätter & detta är en sån.
För övrigt har jag hunnit med jobbmöte, fika med mammagruppen, besök av Anna med lilla Elise & lunch hos Rebecka & Fanny. Både jobb & nöje alltså :-)
Igår var jag på inskolningssamtal på dagis. Det har man 5 veckor efter barnet börjat dagis, som avstämning hur allt funkar.
Självklart fick ungen högsta betyg ;-) Skämt åsido, både vi & personalen tycker det funkat bra såhär långt. Vi var lite förvånade att han var så pass avvaktande i början av inskolningen men det har han släppt helt. Han äter & sover som om han aldrig gjort annat. Vilket han iofs inte har heller, men det är ju på ett nytt ställe. Han äter själv & vill INTE ha hjälp. Det märker vi hemma också, och han gör det bra :-)
Pratade lite om framtiden, iom att jag ska vara hemma igen från årsskiftet.

En tråkig sak har hänt senaste tiden. När vi var på semester fick min chef en hjärnblödning, 58 år gammal. Från början var det visst osäkert om hon skulle överleva. Läget nu är betydligt ljusare men hon ligger på sjukhus & har en vänstersidig svaghet.
Jag ringde henne igår för att kolla om det är ok att jag hälsar på på måndag. Trots att man VET att allt inte är som vanligt var det ändå en chock att höra det. Jag började gråta när vi lagt på. Låt vara att jag är extra känslig, det berörde mig i alla fall.