Jag undrar.

Jag undrar vad folk som ser mig, eller hör talas om mig, tänker.
Att jag är ett vandrande mirakel som orkar med två blöjbarn & fem hundar, varav en valp?
Eller att jag är mindre begåvad som ens försöker?
Kanske tur man inte vet.

Nånstans förvånar jag ändå mig själv. Jag har oftast min mentala hälsa i behåll. Lägg märke till att jag skrev oftast. Jag reder ut alla rutiner kring barn & hundar, såklart inte själv men ändå.
Om någon hade sagt till mig för, säg 8 år sen, att jag skulle leva det här livet idag hade jag skrattat dem rakt upp i ansiktet. Inte i hundfrågan kanske men allt det andra.
Då var jag singel & bodde med två kompisar i en femma på Larmgatan. Pluggade till sjuksköterska & roade mig resten av tiden. Ronja fanns i bilden redan då. Jag var inte så säker på att jag ville ha barn alls i livet.
Nu vill jag inte vara någon annanstans än där jag är idag.

På tal om rutiner. HERREGUD så tråkigt det är med rutiner! Missförstå mig inte, jag är verkligen inte typen som vill vara "rutinlös" eftersom jag är en sån planerande människa.
Men det är ju så tråkigt att utföra dem. Laga mat, städa, tvätta, klä på barn o s v o s v i all oändlighet. Nog om det.

Det var allt jag hade att spekulera kring idag. Väl mött en annan dag :-)